Ledare (barn & ung) Tvång eller fritt val?
110325 | Karin Alexandersson
1nyheter: Bland mina vänner och bekanta ger det prestige att barnen gillar böcker. Man vill att barnen ska läsa och man gillar att skryta med det. Man berättar gärna hur Anton redan har läst alla Harry Potter-böckerna och hur Olivia slukade Twilight-serien. Att ens unge inte kan sova om inte tv:n står på är inte lika kul att prata om som att barnet inte vill sluta läsa på kvällarna. Men det händer att jag får frågan: Hur får man barnen att gilla att läsa?
Som vore jag någon slags expert, men jag brukar svara så här: Mycket böcker, överallt. Läs själv när barnen ser och läs mycket för barnen. Självklara grejer, men är det säkert att det funkar? Såklart inte. Vad ska man göra då? Ska man tvinga barn att läsa?
Vi har haft den här diskussionen hemma nyligen, med tanke på vad som läses. Nioåringen läser nämligen bara Kalle Anka-pocket. Från det att han kommer hem från skolan tills det är dags att borsta tänderna, med avbrott för diverse näringsintag, så sitter han helst i ett varmt hörn i köket och läser Kalle Anka-pocket. Jag har förstått att Kalle Anka-pocket hemma hos oss är vad dataspel är hos en del av hans kompisar.
Bör man vara orolig när ens barn bara läser Kalle Anka-pocket? Blir man en sämre läsare av att bara läsa serier? Borde man kräva att efter fem pocketar måste han läsa en bok? Min man fick inte läsa så mycket serier när han var liten. Serier var inte riktig läsning. För mig var det tvärtom. Jag fick läsa hur mycket serier jag ville. Och jag läste massor: Bamsetidningar, Tintinalbum och varenda Kalle Anka-pocket som utkommit. I allmänhet var det ingen som satte några regler för min läsning över huvud taget. Jag fick ligga på en filt i skuggan en hel sommardag och läsa Starlet utan att någon bråkade med mig. Jag fick läsa Ed McBain och Sidney Sheldon när jag var tolv. Jag fick låna och läsa vad jag ville ur min farfars gamla bokhyllor. Även om han gärna ville att jag skulle läsa Pickwickklubben i stället för Borta med vinden, men det gjorde jag aldrig. Jag fick välja själv. Det var heller ingen som sa åt mig att läsa. Fast just det kanske inte behövdes.
Jag tror nog inte på tvång över huvud taget. Jag tror det är större chans att läsglädjen väcks hos barnen om de får välja själva. Man måste ju kunna läsa, men man måste inte gilla det.
Jag frågade min nioåring. Varför gillar han att läsa, och vad tror han det beror på att hans bästa kompis inte alls gör det? Hans svar kom direkt: »Ingen aning.« I det korta svaret och den efterföljande sucken skymtade jag hela sanningen: »Det var väl en dum fråga, mamma, man gillar ju olika saker, så är det bara. Inget att tjafsa om.«

















Hej Karin, Jag har läst några liknande artiklar under årens lopp och de tar upp samma sak som du - mycket böcker överallt, läsa själv när barnen ser och läsa för barnen. Och inget tvång. Men en sak som också har nämnts, och som du nämner i förbigående: det måste finnas en plats där barnen kan känna att de kan läsa. Ett varmt hörn i köket eller på en filt i skuggan. Självklara saker egentligen. Men finns inte dessa platser i hemmet så kanske barnen inte lockas att läsa. De kanske egentligen vill, men hittar inte till det där mysiga hörnet i soffan.
Magnus, Billingska bokhandeln | 11-03-28 | Anmäl kommentar