Rätt förläggare för kungaboken
101119 | Lasse Winkler
1Hur stora media och andra aktörer först försökte förringa arbetsmetoden, källorna och uppsåtet för att sedan, när kungen valde att indirekt bekräfta åtminstone den allmänna bilden, sakta börja ge utrymme för andra röster.
Det finns ett par viktiga aspekter i händelseutvecklingen som direkt berör bokbranschen. Jag tror att det bara finns en handfull förlag som skulle ha kunnat eller velat ge ut den här boken. Och av dem tror jag att förläggaren Kristoffer Lind var den bäst skickade.
Hade boken kommit ut på Ordfront hade den lätt kunnat isoleras i en vänsterfålla och aldrig slagit så brett som nu. Hade den kommit ut på Vertigo, som för något år sedan gav ut en bok i ett liknande ämne av en av de aktuella författarna, så hade den lätt kunnat avfärdas och isoleras.
Som ingen annan förläggare testades Kristoffer Lind i media. Han personifierade bokbranschen på ett sätt som alla kommer att ha gott av framöver när han stod upp och försvarade – inte en, utan flera gånger – de bakomliggande principerna för att ge ut boken. Det gav boken en tyngd som författarna inte ensamma hade klarat av att ge den.
Detta trots i stort sett samstämmiga negativa recensioner. Det är sällan jag sett så många »orena« recensioner där skribenterna ser ut att ha haft dubbla agendor.
Den som tar priset är nog Dick Harrisons recension i Svenska Dagbladet som är ett lågvattenmärke både för Harrison och tidningen. Att ta in en så gravt missledande recension, där Harrison dels tror att journalistik och forskning är samma sak och inte förstår källkritik ur journalistisk synvinkel, och dels inte kan läsa innantill är märkligt. Harrison förnekar till exempel att Camilla Henemarks berättelse är hennes egen trots att det framgår tydligt i boken. Fast det har han väl förstått nu när Expressen mjölkat den vinkeln i flera dagar?
Hela historien har fått mig att fundera över självständigheten hos en del media och recensenter. Det verkar vara fler som ser sig kallade att vara kungliga hovleverantörer.

















Instämmer hela vägen, inte minst i kritiken mot Harrison, som fortsätter vackla mellan klarhet och mörker.
Kjell E. Eriksson, Bokbox Förlag | 10-11-19 | Anmäl kommentar