En kulturutredning med begränsningar
110325 | Lasse Winkler
Tyngden i utredningen ligger på läsfrämjande åtgärder och en vilja att stärka läsandet bland befolkningen. Det är inget konstigt med det, det är en fråga som engagerat kulturministern sedan långt innan hon blev minister. Men vad övrigt är, är mycket vagare formulerat.
En skrivning som ”En målsättning med förslagen ska vara att de leder till ett ökat läsande och ett rikt utbud av kvalitetslitteratur” kan omfattas av alla och förarga ingen.
Lägg till att de utsedda ledamöterna i kommittén alla har gott renommé och allt borde vara frid och fröjd. Även om den ännu inte utsedda ledamoten skulle bli en ”von Holsteinsk” uppenbarelse där kultur är lika med kontant betalning.
Ändå är jag kraftigt misstänksam mot direktivets skrivningar och de begränsningar som jag tycker riskerar hela uppdraget.
Direktivet ger kommittén uppdraget att ”analysera litteraturens ställning idag och identifiera utvecklingstendenser som förväntas kunna påverka litteraturområdet framöver.”
Vad betyder det?
I alla fall inte att kommittén ska titta på branschens maktstruktur och vilken roll den spelar för tillgänglighet, urval och ekonomiska utfall. På en direkt fråga svarar utredaren Thomas Lidman att ”konkurrensproblematiken är inte med i utredningen”.
Detta tycker till exempel Förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder är en utmärkt markering. ”Det som rör den kommersiella marknaden, och affärsförhållanden mellan olika parter, tycker vi inte att utredningen ska titta på.”
Nu behöver den här frågan inte reduceras eller utvecklas till att omfatta ”konkurrensproblematiken”. Men kommittén behöver göra en analys av hur branschen fungerar.
I ett läge där förlagsverksamheten och bokförsäljningen kommer att förändras i grunden är det till exempel viktigt att förstå om den svenska litteraturskatten kommer att styras och göras tillgänglig av i första hand internationella aktörer, om utbudet kommer att styras av enbart ekonomiska intressen eller om det kommer att finnas korrektiv i form av olika regleringar och stödfunktioner som adresserar verklighetens problem.
Det räcker inte, i en förändring som den vi ser komma, med ett pusslande och justerande av gamla stödordningar. En ny verklighet kräver nya åtgärder.
En utredning som ska titta på hur litteraturen säljs och under vilka villkor men som inte ens bryr sig om att fundera på vad som driver dem som sätter villkoren– och sätter detta i relation till samhällets och befolkningens intressen – pratar ju i nattmössan.
Sverige är troligen det land i västvärlden som har minst statlig reglering inom kulturområdet och där den som har mest pengar styr.
Inte ens i konkurrensens förlovade land, USA, bortser man från egenintresset. Tvärtom, där erkänner man det och försöker balansera det mot det allmännas bästa.
Men i Sverige, där låtsas vi som om egenintresset inte finns.
Så: en utredning som ska titta på bokbranschen men inte på hur den fungerar, vad kan den tänkas förstå och veta?
Betyder det något, för att ta en aktuell fråga, om Pocketgrossisten – när de tar över Åhléns – byter ut icke Bonniertitlar mot Bonniertitlar? Till exempel alla Parragonböcker och Tukanböcker mot Bonnier Faktas olika imprint? Betyder det något om de stora aktörerna gynnar sina egna intressen i sina distributions- och försäljningskanaler? För konkurrenterna? För köparna? Betyder det något om återförsäljare börjar ta betalt för exponeringsytor? Betyder det något om de stora aktörerna möts bakom stängda dörrar och styr en del av marknaden på det sättet?
Jag säger inte att det här sker. Min poäng är att det är möjligt och därför viktigt att undersöka.
Att till exempel löst prata om ”bestsellerism” men inte fråga sig varför och i vems intressen blir banalt, i bästa fall.
Den här inskränkningen kommer att påverka utredningen och risken är att vi får se ett antal goda förslag på det här området men inget som på ett grundläggande plan tar tag i en utveckling som kan gå mycket snett.
Det är också störande att direktivet, som vanligt tvingas man skriva, innehåller en passus som säger att ”Om kommittén lämnar förslag som medför kostnader, ska förslag till finansiering redovisas.”
På det här sättet lämnar kulturministern över det politiska ansvaret till kommittéledamöterna samtidigt som hon förhindrar en genomgripande genomlysning och vision.
Jag menar inte att ekonomin inte är viktig. Det är den i allra högsta grad. Men om man vill att kommittén ska vara fotad i verkligheten och inte bara drömma sig iväg kan det uttryckas på ett annat sätt.
För ingen ska inbilla mig att man i en så omvälvande situation som branschen, och därmed litteraturutgivningen, befinner sig i idag ska kunna komma med förslag till åtgärder utan att det kommer att kosta något. Och de pengarna lär inte finnas som kan flyttas över från annan verksamhet.

















Kommentarsfunktionen drivs i enlighet med Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor (SFS 1998:112).
Vi accepterar inga nedsättande omdömen om kön, ras, religion eller sexuell läggning. Angrepp på enskilda individer accepteras endast om de gäller personens yrkesroll.
Redaktionen läser inläggen regelbundet och tar bort inlägg som bryter mot reglerna. Även kommersiella budskap och spam raderas. Användare som upprepade gånger missbrukar funktionen stängs av.
Den som gör ett inlägg som strider mot lag kan personligen ställas till ansvar för det. Skribenter garanteras anonymitet, men ip-adresser kan lämnas ut vid grova övertramp eller om polis/åklagarmyndighet eller domstol så kräver.
Anser du att någon kommentar bryter mot våra regler eller är anstötlig på annat sätt, klicka på "Anmäl".