Under många år har jag samlat mig till ett litterärt intresse. Det har varit helt omedvetet, men framstår med brutal tydlighet när jag tittar igenom mina bokhyllor och sorterar ut olästa volymer.

Ja, jag använder ordet brutal; det här intresset har kostat mig mycket pengar. Vi talar nämligen om en genre som per nedslag är den dyraste i hela litteraturen. Jag har lagt tusentals kronor på något jag i princip aldrig läst:

Poesin.

Habegär är ingen dålig känsla. När alla andra försök att sälja en bok är uttömda återstår att väcka kundens längtan efter tinget i sig. Och då kommer omslaget, färgerna, tjockleken, papperskvaliteten, stilen, bindningen, marginalbredden och baksidestexten in.

Det handlar om att se boken som en vara; för det är vad den är i samma stund den lämnar tryckeriet.

Det borde inte vara kontroversiellt, ändå undviker varje sann förläggare, recensent och bokälskare ordet. Men boken är en vara.

Intresset för Svensk Bokhandels Bokvideopris överträffade alla förväntningar. När anmälningstiden gick ut hade författare och förlag skickat in 63 bidrag.

Mängden filmer visar hur intresset för att producera bokvideor ökat explosionsartat, trots att många egentligen inte funderat över vem som ska titta, när eller varför. Men det är en del av charmen.

Det är fortfarande en ung och oetablerad genre och förlag och produktionsbolag prövar sig fram i tilltal, form, längd och kvalitet.

Bidragen visar en otrolig experimentlusta.

Vad tycker du att vi ska kalla vår nya Bokvideotävling? frågar jag journalistkollegan Ulf.

Ulf fyllde 40 i våras och läser mycket och har frilansat för Svensk Bokhandel och till och med skrivit en bra bok om Bokmässan. Och jag vet att han har flera vänner som skriver böcker, bland annat en som han delar rum med.

Vadå, bokvideo? säger Ulf.

Vadå ”vadå, bokvideo”, säger jag.

Ja, vad är det? säger Ulf.

Webbtidningarna Dast Magazine och Kulturen publicerade nyligen en recension av Tomas Linnalas bok Mördare och poeter (Kalla Kulor förlag).

Det skriver vi om i en notis i vårt kommande nummer 11. Men notisen har bara plats för 630 tecken och det är synd, för det finns mer att berätta.

Recensionen i Dast och Kulturen (som för övrigt nu tagit bort den) är undertecknad av författaren, skribenten och textmarodören Stefan Hammarén.

KF:s nya superorganisation är oblyg så det förslår. Medan Bonniers låter Adlibris fortsätta att vara eget bolag och med största säkerhet tänker fortsätta att hålla Pocketgrossisten på armlängds avstånd, och medan Natur & Kultur låter Förlagssystem, som man deläger, och Bokia, som man köpt in sig i, befinna sig långt från varandra både inåt och utåt, så gör KF tvärtom.

Jag handlar på Bokus ibland. Det ska jag sluta med.

Och det har inte att göra med att jag är rätt gammal och nog också gammaldags och hyser en viss respekt för ord som anständighet och moral.

I morse kom ett pressmeddelande: Bokus först med streckkodsläsare för böcker till Iphone.

Med den applikationen kan ”bokintresserade hitta böcker snabbare genom att skanna in streckkoden och få tillgång till pris och information”.

Fattar ni?

Nu när både Adlibris och Bokus börjat sälja läsplattor och Apples Ipad snart når Sverige hoppas alla att e-boksmarknaden ska ta fart.

Min gissning är att både läsplatteförsäljningen och e-boksläsandet kommer öka. Men inte e-boksmarknaden. Den kan ta en helt annan väg.

Varför?

Därför att alltfler kommer att upptäcka biblioteken, förlagens blivande skräck.

Till våren låser brittiska The Times tidningen på webben, meddelade chefredaktören James Harding igår.

Lite ironiskt att det är en av Rupert Murdochs tidningar som fattar beslutet, Murdoch är mannen som på 1980- och 1990-talen gav billighetsjournalistiken ett ansikte.

Runt 10 kronor för ett dagskort ska det kosta att läsa The Times webbupplaga. Eller så tecknar man en helårsprenumeration. Den blir alltså inga styckpriser för artiklar, som bland andra New York Times funderar på.

För tjugo år sedan hände det nästan aldrig. Nu är det legio. Intervjupersonen säger: Och så vill jag läsa artikeln innen den publiceras.

Javisst, svarar man.

Och menar: Du får läsa och komma med synpunkter. Och jag korrigerar självklart faktafel och ändrar i något citat, om du har goda skäl (missuppfattning, otydlighet och så vidare).

Intervjupersonen menar ofta något helt annat, eller hoppas i varje fall att det betyder något annat: Jag vill kunna ändra det jag inte är nöjd med – citat, fakta, vinkel. Allt.