”Snälla, ta bort det.”

”Jag känner mig inte bekväm med stycket.”

”Det ser inte bra ut att jag säger det här.”

”Jag har redan fått gliringar från en kollega.”

Åh, vad många gånger jag fått höra det. Jag är för det mesta snäll och tar bort det. Men vi har ett problem.

En sak slår mig när vi på SvB-redaktionen sitter och ringer runt till mängder av återförsäljare. Vi frågar reafrågor: hur går försäljningen, hur har ni förändrat era inköp, vad betydde startdatum, löningsdag och veckodag, vilka titlar säljer bäst?

Svaret på den sistnämnda frågan är som ett mantra. Alla svarar – i princip – identiskt.

”Spill, Paganinikontraktet, Fågelsång, Vargas Llosa, Hundraåringen..., Den döende detektiven, Kungaboken, Strindbergs stjärna, One more slice”.

Rödvinet är inhandlat, pennorna vässade, hjärnorna skarpslipade. Framme på den lilla scenen testar Jenny Lindh och Leo Lundberg ljudet i megafonen.
Det är litteraturquiz på biblioteket Plattan på Kulturhuset i Stockholm.
Det första litteraturquizzet – någonsin?

Stämningen stiger redan innan quizledarna Jenny Lindh och Leo Lundberg satt igång med frågorna.
– Det här är ett nollbudget-evenemang, helt i enlighet med Stockholms stads regler för kulturevenemang, säger Jenny Lindh.

Under 2010 dök det upp många spännande ord i svenskan; nya ord, gamla ord som fick en plötslig renässans, ord som fick en stor genomslagskraft, och som syntes överallt. Åtminstone under en period.

Och flera av de nyfödda orden ger en målande bild av bokbranschens 2010.

Har du tittat på bilderna från Augustgalan?
Titta en gång till. I år är det nämligen något unikt med pristagarna.

Alla är kvinnor. Och det är första gången – första gången i Augustprisets två decennier långa historia som alla de tre stora priserna tilldelas kvinnor.

Däremot har den omvända situationen förekommit flera gånger: manliga författare har fått samtliga priser inte mindre än fem gånger under de 19 år som priset varit uppdelat i tre kategorier.

Och totalt ser könsfördelningen under åren ut som följer:

Vi behärskar ganska många språk på redaktionen, men spanska är ett av de svagare områdena.

Att författare byter förlag är inget märkvärdigt längre. Men sättet man gör bytet på varierar, och på kort tid har vi sett två exempel där förläggaren står tagen på sängen: häpen, sårad, desillusionerad, nästan redo att ge upp.

– I min svåraste stund funderar jag på om vi ska hålla på med deckare.

Det sa Pelle Andersson, förlagschef på Ordfront, i slutet av september när agenten Joakim Hansson flyttat förlagets författare Carin Gerhardsen till Norstedts utan att ge Ordfront en chans att höja insatsen för att få behålla henne.

Valresultatet – Sverigedemokrater i riksdagen! Nazister i kommunfullmäktige! – är i högsta grad närvarande på bokmässan.

Inte så mycket på ytan; inte i seminarieämnen, demonstrationer eller brandtal.

Men under ytan pyr en vrede och besvikelse hos många, och det flammar upp både i debatter, på seminarier och i mingelvimmel.

Jonas Axelsson, litterär chef på Albert Bonniers förlag, drog i bestsellerismdebatten under fredagen paralleller till politiken och valet.

– Jag tror inte att man behöver vara geni, det räcker med att vara hantverkare.

Ordens är en av höstens debutanters, platsen är en flashig förlagsfest, debutanten har druckit många glas vin men har säkert rätt ändå: debutromanen i fråga är redan en försäljningssuccé.

Men räcker och räcker. Ska man som författare nöja sig? Ska man som läsare nöja sig?

Ja, alltså, det gör jag ju i och för sig. Jag sitter och går igenom hur många afrikanska författare som översatts till svenska de senaste 40 åren, och letar då även efter dels författarnas hemländer, dels hur många av författarna som flyttat och bor i exil.

I mitt sökande hamnar jag på diverse författarhemsidor och webbplatser som listar afrikanska författare. Och på dessa hemsidor finns diverse annonser, varav påfallande många försöker tussa ihop mig med utländska – oftast afrikanska – kvinnor.